Jag fick en utmaning från fantastiska Agnes.
Hon och jag lärde känna varandra någon gång i högstadiet, och kunde i
princip gå på varandras lektioner utan att någon reagerade. Våra
föräldrar lyckades också ta fel på oss ett par gånger. Det var den
svarta kajalens och de randiga strumpbyxornas tid.
Vi sjöng. Oj vad vi sjöng, fyllde våra tonårssjälar med visor om månar, vargar och kärleken.
Agnes växte upp och blev en otrolig dansare. Och tillika mamma till två ungar; jag tycker att hennes sätt att behandla människor och livet i stort är riktigt imponerande. Mirakulöst!
Det blev folk av oss också tillslut.
Jag spelar ju i ett band. Vi spelar folkmusik kan man säga. Fast hemmagjord för det mesta. Tonaliteten är i stil med folkmusik och vi är sju personer på allt från sång till kontrabas, cello, gitarr, nyckelharpa och slagverk.
Vi började spela ihop för tio år sedan. Då var jag 16 år. De andra var vuxna. Vi var rätt poppis inom vår lilla genre men 2007 tog vi en paus då folk flyttade till olika städer. Sommaren 2012 hittade vi varandra igen, och det är lustigt med musik. När man väl har hittat de som man spelar musik bäst ihop med, då är det liksom svårt att släppa varandra helt. Som någon slags förhållande som aldrig tycks ta slut trots att man varit ifrån varandra ett tag.
Vi har rest mycket ihop och spelat på många platser. Jag minns när jag låg på ett vandrarhem i Köpenhamn och lyssnade på en låt på min Ipod nano, för att jag inte kunde somna. Jag var för glad för att kunna helt enkelt. Den här låten gick på repeat, om och om igen, och jag såg att Rasmus också var vaken. Trumslagaren i bandet.
Nu vill jag utmana dig, Rasmus, på en visa. Berätta om ett minne du kom att tänka på när du läste det här, och koppla ihop det med en visa!
Här kommer låten jag aldrig fick nog av på det där vandrarhemmet i Köpenhamn:
Vi sjöng. Oj vad vi sjöng, fyllde våra tonårssjälar med visor om månar, vargar och kärleken.
Agnes växte upp och blev en otrolig dansare. Och tillika mamma till två ungar; jag tycker att hennes sätt att behandla människor och livet i stort är riktigt imponerande. Mirakulöst!
Det blev folk av oss också tillslut.
Jag spelar ju i ett band. Vi spelar folkmusik kan man säga. Fast hemmagjord för det mesta. Tonaliteten är i stil med folkmusik och vi är sju personer på allt från sång till kontrabas, cello, gitarr, nyckelharpa och slagverk.
Vi började spela ihop för tio år sedan. Då var jag 16 år. De andra var vuxna. Vi var rätt poppis inom vår lilla genre men 2007 tog vi en paus då folk flyttade till olika städer. Sommaren 2012 hittade vi varandra igen, och det är lustigt med musik. När man väl har hittat de som man spelar musik bäst ihop med, då är det liksom svårt att släppa varandra helt. Som någon slags förhållande som aldrig tycks ta slut trots att man varit ifrån varandra ett tag.
Vi har rest mycket ihop och spelat på många platser. Jag minns när jag låg på ett vandrarhem i Köpenhamn och lyssnade på en låt på min Ipod nano, för att jag inte kunde somna. Jag var för glad för att kunna helt enkelt. Den här låten gick på repeat, om och om igen, och jag såg att Rasmus också var vaken. Trumslagaren i bandet.
Nu vill jag utmana dig, Rasmus, på en visa. Berätta om ett minne du kom att tänka på när du läste det här, och koppla ihop det med en visa!
Här kommer låten jag aldrig fick nog av på det där vandrarhemmet i Köpenhamn:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar