*Sista Januari: Jag opererar knäet. Minisken och korsbandet var så pass trasiga som någonting kan vara. Det gjorde svinont, mycket ondare än jag kunnat tänka mig efteråt. Jag var sjukskriven i 6 veckor, gick på smärtdämpande jag knappt vågade ta pga rädsla för beroende, fick jättemycket hjälp av min fina mamma, spelade in en talkshow i min boudoir någon timme i veckan, lärde mig trolla och var rastlös och sängliggande.
*Ekonomin sa farväl och tackade för sig. Jag frilansade vid tillfället med grafisk design och ett extrajobb på naturskyddsföreningen. Eftersom jag inte deklarerat 2013 ännu så beräknades min sjukersättning på vad jag hade för inkomst år 2012. År 2012 så pluggade jag, det vill säga ingen inkomst. Och så missade jag ju 6 veckors jobb på Naturskyddsföreningen. Hej bakslag och finanskris.
*Jobbade som en hel idiot för att komma på fötter igen, lyckades, rehabade knäet och var så pass duktig så att jag blev friskförklarad efter 6 månader istället för ett år som doktorn trott från början.
*Juni: Naturskyddsföreningen la ner avdelningen som jag jobbade på. Jaha, nu är det kört igen alltså?
*Jag tog min fiol i ena handen, Sven och hans kontrabas i den andra handen och ett par olika gitarrister i den tredje handen och bestämde att den här sommaren får jag leva på att spela irländsk och bluegrass-rockabilly på gatorna. Vi kallade oss för Vagabond Drifters och började i gamla stan i Stockholm med Thobias på gitarr, och tog oss sen söderut mot Malmö där Pelle mötte upp oss. Mest höll vi till i Köpenhamn. Vi gick runt ekonomiskt, trots att vi utöver alla fasta kostnader hemma också betalade vandrarhem. MEN pang, bara sådär så gick Svens kontrabas sönder och vi fick vänta flera dagar på att den skulle bli hel igen. Vi hängde med min fina familj med gatuartister från hela världen, badade nattbad och svettades floder. Sen var det dags att åka hem för Pelle skulle börja jobba.
(vi fick en polaroidbild på oss själva i fiolcaset under en spelning)
(vi uppträdde på green lion på Ölets dag. Backstage pose, och vi skålade på många platser i Köpenhamn)
(svettades och räknade mynt och väntade på att det skulle bli vår tur att spela)
(pang)
*Augusti: medeltidsveckan. Årets höjdpunkt och fullspäckat konsertschema med mitt andra band Hin. Nu var det Thobias gitarrsom gick sönder efter en vurpa på stenarna nere vid stranden. Som tur var klarade sig gitarren och gitarristen någorlunda okej trots allt. Och, vi hade världens finaste publik på en om än något för upptagen medeltidsvecka för min smak.
(repade i en park och fotade affischbilder)
(spelade på en hel drös olika scener)
*Väl hemma efter Medeltidsveckan var det dags för Sven att börja plugga och jag insåg att jag verkligen inte hade något jobb.
*Dessutom hade saker och ting börjat kännas på upphällningen i mitt förhållande. Jag och Micke hade varit tillsammans i väldigt många år. I två års tid hade vi bott ifrån varandra, han i Malmö och jag i Stockholm, för att vi helt enkelt inte ville samma saker. Jag är en ganska komplicerad person som inte är hel om jag inte får ha livet fyllt av projekt och kreativa intressen. I Stockholm hade jag hittat något som saknats mig i flera år; mitt band, mina eld och burlesqueuppträdanden och många kreativa personer i en stor vänskapskrets. Och han kände inte för att flytta upp hit, han ville inte lämna det han hade där nere, vilket jag kan förstå. Många tankar snurrade runt.
*Hux flux blev jag headhuntad av Indiska som letade efter någon som vill arbeta hos dem som deras enda digitala designer.... hurra tänkte jag men den lyckan blev inte så långvarig.
*I mitten av September åkte jag ner till Malmö, och jag och Micke gjorde slut med varandra. Dock är han fortfarande min bästa vän och jag tänker att det kanske är bäst att det blev så. Man ska ju inte hindra varandra och kompromissa bort allt som är viktigt för en själv. Då kompromissar man snart bort förhållandet också.
(micke :) )
*När jag åkte tillbaka till Stockholm var jag redan ganska sabbad efter uppbrottet. På tåget fick jag ett telefonsamtal. Jag fick reda på att min pappa låg på sjukhus. Hjärtinfarkt. Sen gick allt väldigt fort. Inom loppet av en vecka hade han fått en stroke och blivit halvsidigt förlamad, och avlidit i en lunginflammation som blev för mycket för kroppen.
*Han dog natten till morgonen då jag skulle börja nytt jobb. Det gick förstås inte att börja jobba, och till på köpet var det jag som var närmast anhörig och skulle ta hand om både begravningen och bouppteckning och gud vet vad. Jag jobbade inte på två veckor och någonstans här börjar jag tappa bort tiden. Det är som att det har gått ett år från då, och samtidigt bara tre dagar.
*Eftersom jag inte jobbat på ett tag, så blev ekonomin lidande igen. Krash.
*Jag började jobba som försäkringsförmedlare. Jag förstod nog inte helt vad jag höll på med vid det här laget men jag är väldigt glad att mitt psyke är så pass starkt så att jag tog mig igenom allt det här, och att jag i slutet av november hittade mig själv med en någorlunda okej månadslön i handen för första gången på det här året.
*Någonstans i november vände det. Jag träffade en kille, Wezz, och nu är vi ihop. Vi lärde egentligen känna varandra för ungefär tio år sedan, redan då var det lite sparkels mellan oss men jag var för feg så det blev inget. Sen försvann vi från varandras kretsar och dök upp mer och mer på samma ställen under sensommaren och sen hösten.
Jag måste erkänna att jag är väldigt, himla kär. Fast inte på ett skärande vis, utan bara fint och glatt och roligt. Det är en helt ny känsla, känns otroligt lätt och vi är väldigt kompatibla och pratar väldigt mycket om hur vi vill ha det. Han har mycket egna intressen och uppskattar att jag har mina, dessutom har vi väldigt roligt ihop också förstås. Han har sagt att han älskar att det är så mycket liv i mig och det känns verkligen. När jag började känna mig lycklig i mig själv igen efter allt som hänt, så kunde jag släppa helt och insåg att jag ju ta mig tusan var kär, och även om det inte var planerat att bli såhär någonstans, så är jag otroligt glad för att det ändå blev. Ni lär få höra ganska mycket om Wezz framöver, känner jag på mig.
(foto Daniel Lagerling)
--------------------------------------
2014, du var sannerligen ett riktigt skitår. Det blev liksom lite mycket förluster och tragedier på en gång och jag förstår inte helt hur jag lyckades klara mig igenom allting. Men, 2014, du har lärt mig att hur djupt man än sjunker och hur mycket skit som än händer, så dör man inte. Man plockar upp resterna av sig själv, sätter på ett plåster, är jävligt glad för alla underbara människor man har runtomkring sig, försöker se på de små fina sakerna som lite större än vad de är och tutar och kör, full fart framåt. Något annat finns inte om man vill må bra, och det vill man ju göra.
2015, jag hoppas att du är snällare. Det känns som att du är mer min typ.
XoXo
Linnea
Linnea
