SKITÅRET 2014 OCH HUR DET BLEV BRA TILLSLUT TROTS ALLT

2014. Du var sannerligen ett riktigt skitår. Jag tänkte att jag skulle sammanfatta dig lite i punktform, så here you go.

*Sista Januari: Jag opererar knäet. Minisken och korsbandet var så pass trasiga som någonting kan vara. Det gjorde svinont, mycket ondare än jag kunnat tänka mig efteråt. Jag var sjukskriven i 6 veckor, gick på smärtdämpande jag knappt vågade ta pga rädsla för beroende, fick jättemycket hjälp av min fina mamma, spelade in en talkshow i min boudoir någon timme i veckan, lärde mig trolla och var rastlös och sängliggande.

(Lärde mig trolla men värktabeltterna gjorde en så luddig i bollen, och blev så rastlös så jag desperat försökte hitta på stillasittande saker att göra. Då hände det här tillexempel)

*Ekonomin sa farväl och tackade för sig. Jag frilansade vid tillfället med grafisk design och ett extrajobb på naturskyddsföreningen. Eftersom jag inte deklarerat 2013 ännu så beräknades min sjukersättning på vad jag hade för inkomst år 2012. År 2012 så pluggade jag, det vill säga ingen inkomst. Och så missade jag ju 6 veckors jobb på Naturskyddsföreningen. Hej bakslag och finanskris.

*Jobbade som en hel idiot för att komma på fötter igen, lyckades, rehabade knäet och var så pass duktig så att jag blev friskförklarad efter 6 månader istället för ett år som doktorn trott från början.

*Juni: Naturskyddsföreningen la ner avdelningen som jag jobbade på. Jaha, nu är det kört igen alltså?

*Jag tog min fiol i ena handen, Sven och hans kontrabas i den andra handen och ett par olika gitarrister i den tredje handen och bestämde att den här sommaren får jag leva på att spela irländsk och bluegrass-rockabilly på gatorna. Vi kallade oss för Vagabond Drifters och började i gamla stan i Stockholm med Thobias på gitarr, och tog oss sen söderut mot Malmö där Pelle mötte upp oss. Mest höll vi till i Köpenhamn. Vi gick runt ekonomiskt, trots att vi utöver alla fasta kostnader hemma också betalade vandrarhem. MEN pang, bara sådär så gick Svens kontrabas sönder och vi fick vänta flera dagar på att den skulle bli hel igen. Vi hängde med min fina familj med gatuartister från hela världen, badade nattbad och svettades floder. Sen var det dags att åka hem för Pelle skulle börja jobba.

(vi fick en polaroidbild på oss själva i fiolcaset under en spelning)

(vi uppträdde på green lion på Ölets dag. Backstage pose, och vi skålade på många platser i Köpenhamn)

(svettades och räknade mynt och väntade på att det skulle bli vår tur att spela)

(pang)

*Augusti: medeltidsveckan. Årets höjdpunkt och fullspäckat konsertschema med mitt andra band Hin. Nu var det Thobias gitarrsom gick  sönder efter en vurpa på stenarna nere vid stranden. Som tur var klarade sig gitarren och gitarristen någorlunda okej trots allt. Och, vi hade världens finaste publik på en om än något för upptagen medeltidsvecka för min smak.

(repade i en park och fotade affischbilder)

(spelade på en hel drös olika scener)


*Väl hemma efter Medeltidsveckan var det dags för Sven att börja plugga och jag insåg att jag verkligen inte hade något jobb.

*Dessutom hade saker och ting börjat kännas på upphällningen i mitt förhållande. Jag och Micke hade varit tillsammans i väldigt många år. I två års tid hade vi bott ifrån varandra, han i Malmö och jag i Stockholm, för att vi helt enkelt inte ville samma saker. Jag är en ganska komplicerad person som inte är hel om jag inte får ha livet fyllt av projekt och kreativa intressen. I Stockholm hade jag hittat något som saknats mig i flera år; mitt band, mina eld och burlesqueuppträdanden och många kreativa personer i en stor vänskapskrets. Och han kände inte för att flytta upp hit, han ville inte lämna det han hade där nere, vilket jag kan förstå. Många tankar snurrade runt.

*Hux flux blev jag headhuntad av Indiska som letade efter någon som vill arbeta hos dem som deras enda digitala designer.... hurra tänkte jag men den lyckan blev inte så långvarig.

*I mitten av September åkte jag ner till Malmö, och jag och Micke gjorde slut med varandra. Dock är han fortfarande min bästa vän och jag tänker att det kanske är bäst att det blev så. Man ska ju inte hindra varandra och kompromissa bort allt som är viktigt för en själv. Då kompromissar man snart bort förhållandet också.

(micke :) )

*När jag åkte tillbaka till Stockholm var jag redan ganska sabbad efter uppbrottet. På tåget fick jag ett telefonsamtal. Jag fick reda på att min pappa låg på sjukhus. Hjärtinfarkt. Sen gick allt väldigt fort. Inom loppet av en vecka hade han fått en stroke och blivit halvsidigt förlamad, och avlidit i en lunginflammation som blev för mycket för kroppen.

*Han dog natten till morgonen då jag skulle börja nytt jobb. Det gick förstås inte att börja jobba, och  till på köpet var det jag som var närmast anhörig och skulle ta hand om både begravningen och bouppteckning och gud vet vad. Jag jobbade inte på två veckor och någonstans här börjar jag tappa bort tiden. Det är som att det har gått ett år från då, och samtidigt bara tre dagar.

*Eftersom jag inte jobbat på ett tag, så blev ekonomin lidande igen. Krash.

*Jag började jobba som försäkringsförmedlare. Jag förstod nog inte helt vad jag höll på med vid det här laget men jag är väldigt glad att mitt psyke är så pass starkt så att jag tog mig igenom allt det här, och att jag i slutet av november hittade mig själv med en någorlunda okej månadslön i handen för första gången på det här året.

*Någonstans i november vände det. Jag träffade en kille, Wezz, och nu är vi ihop. Vi lärde egentligen känna varandra för ungefär tio år sedan, redan då var det lite sparkels mellan oss men jag var för feg så det blev inget. Sen försvann vi från varandras kretsar och dök upp mer och mer på samma ställen under sensommaren och sen hösten.

Jag måste erkänna att jag är väldigt, himla kär. Fast inte på ett skärande vis, utan bara fint och glatt och roligt. Det är en helt ny känsla, känns otroligt lätt och vi är väldigt kompatibla och pratar väldigt mycket om hur vi vill ha det. Han har mycket egna intressen och uppskattar att jag har mina, dessutom har vi väldigt roligt ihop också förstås. Han har sagt att han älskar att det är så mycket liv i mig och det känns verkligen. När jag började känna mig lycklig i mig själv igen efter allt som hänt, så kunde jag släppa helt och insåg att jag ju ta mig tusan var kär, och även om det inte var planerat att bli såhär någonstans, så är jag otroligt glad för att det ändå blev. Ni lär få höra ganska mycket om Wezz framöver, känner jag på mig.

(foto Daniel Lagerling)

(bygga pumpor, leka medeltid, fredagshäng och skål!)

--------------------------------------

2014, du var sannerligen ett riktigt skitår. Det blev liksom lite mycket förluster och tragedier på en gång och jag förstår inte helt hur jag lyckades klara mig igenom allting. Men, 2014, du har lärt mig att hur djupt man än sjunker och hur mycket skit som än händer, så dör man inte. Man plockar upp resterna av sig själv, sätter på ett plåster, är jävligt glad för alla underbara människor man har runtomkring sig, försöker se på de små fina sakerna som lite större än vad de är och tutar och kör, full fart framåt. Något annat finns inte om man vill må bra, och det vill man ju göra.

2015, jag hoppas att du är snällare. Det känns som att du är mer min typ.

XoXo
Linnea

NÄR VI TURNERADE MED ELD I EUROPA (ELLER DEN BÄSTA TÅGMUSIKEN)

Herreugud. Oturen fortsätter. Det verkar vara så illa med min lilla dator så att det är lika bra att installera om hela alltinget helt. Det gör att jag kommer efter lite med designprojekten men jag ska försöka ta igen det ikväll.

Nu åker jag nämligen tåg till Malmö, och Micke lovade att installera programmen jag behöver på sin dator, puh!

Jag har fått ett par bilder från 40årsfesten i lördags.  Eller, från extranumret. Vi i Wildest Wonderland gjorde ju ett litet framträdande (till låten happy birthday sweet sexteen), och mitt i natta bestämde jag mig efter lite tjat för att bjussa på ett litet extranummer.

 Jag älskar hur Oleg sitter och sover i bakgrunden, helt ovetandes om spektaklet framför honom liksom!

Och så brann det lite på armen också. tack Erik för bilderna!
Jag vet att det filmades under den riktiga showen. Jag har, om jag ska vara ärlig, faktiskt till och med fått filmen men nu har ju datorn bestämt sig för att inte vara gosig så jag får vänta med att klippa till den. Sen ska ni få se!

Den bästa tågmusiken jag vet är Shpongle. När jag och Malin turnerade med eldshower i Europa åkte vi väldigt mycket tåg.  Ofta fick vi egna kupéer och åkte genom fantastiska landskap med berg och vattenfall. Andra gånger hamnade man på stålsäten i 18 timmar i sträck, farandes genom grå betonglandskap.

Vi brukade fantisera om att äta någonting annat än vita bönor i tomatsås direkt ur burken, såsom mackor från Sandys med krispig smörgåsgurka. En 38grader varm dag i venedig bestämde vi oss för att det fick vara nog med att sova ute på tågstationen, och åkte till Prag, för där fanns ju billig pizza. Vi delade på en skopa italiensk chokladglass precis innan vi gick på tåget och det var nog ta mig tusan det godaste jag ätit i hela mitt liv.

I Prag regnade det. Massivt. Uteserveringsstolar flöt förbi ute på gatorna; decenniets översvämning. Brunnslocken stod liksom upp ur marken på uppsprutande vatten precis som på tecknad film. Inte jättebra förutsättningar för ett par eldartister. Men pizzan var god.

Hur som helst åktes det väldigt mycket tåg. Och Shpongle var ungefär alltid med oss på något vis. Nu nyupptäckte jag dem för någon vecka sedan och jag måste säga att det håller än. Man ska lyssna på deras skivor rakt igenom, från början till slut. De sitter ihop som ett enda spår (uppdelat i flera), och är som resor, eller berättelser. Blandar influenser från det mesta skulle jag väl säga.

Nästa gång du åker tåg tycker jag att du ska titta upp från din smartphone, ut genom fönstret och med spongle i lurarna se hur fantastisk världen där utanför faktiskt är. Våga drömma om verkligheten!

Här är en länk:
Shpongle – Tales Of The Inexpressible

Och här en till:

Shpongle – Connoisseur Of Hallucinations

Xo
Linnea

INVIGNING AV KULTURÅRET FÖR BARN OCH UNGA, OCH LITE BILDER PÅ BEN

Så var det fredag! Snart kommer min mamma på besök och äter lite middag med mig. Jag tänkte ta en sväng om i trädgården och försöka kratta lite löv och så. Vi har dessutom en stor hög med ris och grenar mitt på tomten. Jag förstår inte hur vi ska lyckas få bort den; jag hade ju velat odla lite där egentligen.

På lördag ska jag jobba på invigningen av "Kulturåret för barn och unga" (tror jag det är :P). Jag ska sitta på Sergels torg i Stockholm och ansiktsmåla barn i några timmar. Det kommer bli superroligt, kom dit och låtsas vara fem år så målar jag dig fin till lördagsfesten (Tiger? Fjäril? Clown?).

Jobbet för Stureplansgruppen går framåt. Jag är färdig med logotypen nu, men vet inte om jag får visa den för er ännu. Jag gissar på att det blir bättre om jag visar den i sitt sammanhang. Själva klubben ska öppna i juni, så det lär ju inte dröja allt för lång tid eftersom de ska hinna marknadsföra det hela också. Så himla taggad på att få visa upp den!

Arrangören för rockklubben Black carpet Stockholm ringde nyss förresten; vi uppträder förmodligen där inom snar framtid med Wildest Wonderland :)

Det var allt för idag, jag har mest bara jobbat hela veckan, imorgon blir det parkhäng med Nikolaj när jag är klar med ansiktsmålandet!

Förresten; nu när det är vår kanske jag skulle bjussa lite på en bild från min ben-serie; en per årstid. Slänga sig i klorofyllet ftw! :)

Xoxo
Linnea

ÖVERAKTIV HJÄRNA- OM STRESSEN I RASTLÖSHETEN OCH OM RIKTIG LYCKA

Den värsta stressen som finns för mig är rastlöshet. Vänner och bekanta frågar ofta hur jag klarar av att göra allt jag gör, utan att gå in i den berömda väggen. Jag säger att jag har varit där, kört igenom den med ångvält och kommit tillbaka igen. Det hände dock inte när jag hade för mycket att göra; tvärt om - när jag var rastlös.

Visserligen pluggade jag design som en idiot, men det var också allt jag gjorde. Jag behöver många olika sorters stimuli för att vara lycklig. Jag kan inte "ta det lugnt" genom att göra ingenting. Jag tar det lugnt genom att skapa och producera. Musik, dans och eld, scenframträdanden och produktion är livsviktiga beståndsdelar i mitt liv. Det är meditation för mig att känna att jag skapar något och driver någonting framåt. Det är riktig stark passion och jag kan tänka mig att det är lite svårt att sätta sig in i för människor som inte är konstnärssjälar. Många tycker till exempel att det räcker med att ha en partner för att vara lycklig.

Det gör det inte riktigt för mig. Jag är lycklig att ha en partner, men inte FÖR ATT jag har en partner. Partnerskapet är liksom grädden på moset och pricken över i:et. Grunden för min lycka är mina passioner. Det kan vara rätt svårt att handskas med för en eventuell partner kan jag tänka mig. Om inte han är likadan själv förstås. Det blir liksom någon slags maktobalans där han är mer beroende av mig för att vara lycklig i sig själv, än vad jag är av honom. Knepigt det där. Såklart vill jag ha ett tryggt förhållande där man är livspartners och bästa vänner, men det måste vara fritt nog att tillåta självutveckling. Man ska vilja att ens partner utvecklas och finner lycka. Vara varandras största hejjarklack.

Hur som haver. Jag blir som mest stressad när jag inte har någonting att göra. Speciellt på vintrarna. Jag sätter mig ofta på tunnelbanan när jag inte kommer på något annat att göra. Skriver låttexter och tittar på folk. Då händer det i alla fall något omkring mig. Jag får inspiration från andra och tröttnar ganska lätt på mig själv.

Det finns olika sätt att koppla av; mitt är full fart framåt!

XOXO
Linnea